One time in the surfcamp..

Jag skulle vilja lägga upp så många bilder här men det tar otroligt lång tid men mitt internet men några ligger redan på facebook. ”lärde mig i vilket fall att surfa i helgen. Eller jag kan i vilket fall stå upp och lever fortfarande på ett perfekt åk jag gjorde och kom enda in till stranden från djupa vattnet. Helt underbart. Surfcampet ligger tre timmar ifrån sydney i en national park som heter Seal rocks. Där gick hästar fria, vi såg vilda kängrus och wallabys samt som stränderna var helt….otroligt vackra. Kan inte beskriva dem med ord och inte ens korten kan fånga upp hur vackert det faktiskt kan vara!
Anyway, åkte i fredags och kom hem i söndags kväll med blåmärken och otroligt trötta i kropp och knopp. Ska jag vara helt ärlig så är det inte själva surfandet, att stå upp, som är svårt. Det svåra är att komma med vågen, man måste paddla som en galning och jag är tydligen ingen bra paddlare.

-Paddle Åsa! Paddle!!
-Im paddeling!!!!!!

Tydligen inte tillräckligt bra men de skulle bara veta hur mycket jag paddlade. Men det är svårt. Så de hjälpe oss genom att knuffa på där bak. På lördagskvällen, efter en hel dag på stranden var det poolparty och bbq. Sen massa sangria, och sangria i all ära men i slutet kan det bli någon sliskigt. Dagen efter var vi uppe med tuppen så att säga 7.30 och lite senare stod vi och gäspade på stranden igen. Många tyckte nog att det snarare kändes som ett straff att ställa sig på brädan då men det var riktigt skönt. Och sen att det är så roligt är helt klart motiverande.

En annan sak som var ytterligare oväntad utmanning var att bära brädan. Vi hade nybörjar brädor vilka är större och tyngre. Omäjliga att bära för att vara kortfattad. Vi släpade dem vilket inte var populärt hos instruktörerna men what to do när energin sviker.

Lyckad helg men nu tillbaka till verkligheten.

Jag surfar